Snart

 
Jag har nu varit i Sverige och jobbat sedan tidigt i våras och har i bästa fall fått ihop tillräckligt med pengar för att kunna sega en tid igen. Jag blir kvar i Sverige i en dryg månad till innan jag flyger tillbaka till Martinique och båten. 
Väl där räknar jag med att jag har en del underhållsjobb att göra ombord innan jag kan segla norrut och besöka nya öar och platser. 
När jag kommit till båten räknar jag med att uppdatera bloggen lite oftare igen så ni kan ta del av mina upplevelser.
 
Håll bara ut en liten tid till.
 
 
//Fredrik

På väg in mot hamn

 

Kielkanalen

 
 

Vad har hänt sedan sist?

Ja vad har egentligen hänt sen sist? Som ni redan läst så kom vi till Burgstaaken på Fehmarn i Tyskland, där beslöt vi oss för att avbryta seglingen. Det var ett beslut som var jobbigt att ta men som fortfarande känns som det bästa alternativet. På Fehmarn tog vi lite semester, vi promenerade, umgicks ett par dagar med en tysk herre vi lärde känna och klättrade på Europas högsta klättervägg som visade sig vara belägen 150 meter från våran båt, mycket passande. Efter ca10 dagar åkte Kristina hem till Nyköping det tog 12 timmar med buss och tåg. 12 TIMMAR! Det hade tagit oss två månader att komma till Tyskland och så åker hon hem på 12 timmar.

 Jag inväntade två klätterkompisar Fredrik M och Jon B som skulle mönstra på ett par dagar senare. Lagom tills dem anlände vände vinden och en kuling från ost-nordost blåste upp. Vinden mojnade dock lite efter bara någon dag men kom fortfarande från samma håll vilket enligt många i hamnen omöjliggjorde den tänkta seglingsrutten via Gedser och Mön till Trelleborg på grund av starka motströmmar. Det enda alternativet var att gå upp mellan Lolland och Langeland vidare genom smålandsfarvattnen söder om själland och norr om Lolland för att sedan komma ut mellan Falster och Mön. Det blev en vända på stan för att hitta sjökort over det aktuella området, när vi återvände till båten var jag 70 euro fattigare men så var det ett bra sjökort vi hittat.

 Kl 9 dagen efter lossade vi förtöjningarna för att segla nonstop till Sverige. Det gick bra norrut mellan Lolland och Langeland men när vi efter att ha rundat Lolland vek av österut fick vi motvind och motström. Efter nästan 1,5 dygns segling övervägde vi att gå in till Femö men insåg att vi inte skulle hinna dit innan det blev mörkt. Då motorn hade gått sönder igen på väg ut från Burgstaaken tyckte vi det var dumt att gå in i en okänd hamn i mörker så vi fortsatte att kryssa hela natten. På morgonen konstaterade vi att vi under de senaste 15 timmarna endast kommit 0,5 sjömil i rätt riktning, strömmen hade tryckt oss tillbaka. Beslutet var enkelt att fatta, vi gick in till Femö som nåddes efter exakt 48 timmars segling. Där mönstrade Fredrik M av, seglingen hade dragit ut för mycket på tiden så han behövde vända hemåt.


FEMÖ.   


På Femö arrangeras det årligen en jazzfestival. Årets festival skulle dra igång ett par dagar efter vår ankomst till ön. Det började redan fylla på med båtar och på campingen intill var det nästan fullt med tält och husvagnar. Det var nu måndag och väderprognosen sa att det inte skulle bli bättre vindar förens på lördag så vi förberedde oss på att stanna några dagar. Vi promenerade lite och försökte laga motorn. När festivalen startade var hamnen så full att man bokstavligt talat kunde gå på båtarna tvärs över hamnen. En dag kom det ner en konstnär till hamnen och ställde upp sina saker på kajen. Vi såg att hon stod och målade, när vi så småningom gick fram och tittade fick vi se att hon målat av hamnen med våran båt mitt i bild. Lite kul att få båten förevigad av en konstnär.

På lördag förmiddag vid tio-tiden var det några andra båtar som skulle ge sig av så vi passade på vi också. Motorn stannade på väg ut ur hamnen så vi fick kryssa ut sista biten men när vi rundat norra udden av femö fick vi äntligen medvind. När vi kom i storströmmen mellan Falster och Mön hade vinden ökat lite så vi revade storseglet för att få det lite behagligare ombord. Jag bad sedan Jon gå ner i ruffen där vi för tillfället hade GPS.en upphängd för att se hur fort vi seglade, han kom snart tillbaka lite blek i ansiktet och meddelade att vi gjorde 8,1 knop. Vi hade tydligen fått en rejäl medström. Det kändes nästan lite otäckt att segla så fort men det var bara att fortsätta, vi kunde inte gärna vända och segla mot strömmen.

På söndagsmorgonen befann vi oss fem sjömil från Gislövsläge på Skånes sydkust men vi tyckte det var för tidigt att gå iland efter som vi då skulle förlora en hel dag på att ligga i hamn så vi fortsatte till Ystad som nåddes kl två på eftermiddagen. Efter en välbehövlig pizza mönstrade Jon av för att ta sig hem och ta hand om sin egen båt.


SVERIGE


Planen var nu att jag skulle segla ensam ett par veckor upp längst kusten sedan skulle Kristina mönstra på så vi kunde avsluta seglingen tillsammans. Det började med att jag blev inblåst i ystad några dagar då årets första höststorm kom redan i augusti. När jag väl kom iväg var siktet inställt på Simrishamn. Det blåste inte så mycket på morgonen men det skulle öka under dagen så det skulle nog bli en fin segling. Efter 13 timmars segling gick jag in i Skillinge då hade vinden ännu inte överstigit tre m/s på hela dagen. SMHI hotade med en kuling på eftermiddagen dagen efter så jag såg till att komma iväg tidigt på morgonen för att hinna till Simrishamn på förmiddagen. Väl i hamn blev det ingen kuling men nästa dag skulle den komma, den uteblev även då men nästa dag då minsann, samma sak då ingen kuling. Jag ville inte ge mig ut när de hotade med kuling så jag stannade och tredje dagen kom den faktiskt. När kulingen blåst över seglade jag till Hanö, det blåste SO 7-11 men avtagande. Nästa etapp blev in till Karlshamn. Jag skulle nämligen ta bussen till Jönköping för att gå på Lars Winnerbäck konsert med Kristina och våran kompis Sofie. Efter konserten följde Kristina med till båten för att segla med hem till Nyköping. På Utklippan bokade vi bastun, hamnvärden lovade att den skulle vara varm från halv nio. När vi rott över sundet som skiljer hamnen från övrig bebyggelse knackade vi på hos hamnvärden för att betala och fråga var bastun låg. Han svarade att han blivit lite försenad men att han skulle dra av halva priset om vi tände själva och så gav han oss en ask tändstickor och några vedträn. Klockan var nästan nio och vi var trötta så vi avböjde och rodde tillbaka till båten, det skulle säkert ta en timme att elda varmt i bastun.


Vi fortsatte seglingen upp längst kusten och blev inblåsta ett par gånger bland annat i Bergkvara där vi träffade Märta och Arne. De bjöd hem oss på lunch en dag när det regnade och blåste. Vi fick en trevlig pratstund med dem. Märta var 79 och Arne 84. De hade själva haft båt tills för tre år sedan då de sålt den för att de inte var så snabba och viga längre. Men Arne var sugen på att köpa en husbil i stället.

Mot slutet av seglingen gjorde vi ganska långa dagsetapper för att hinna hem till årets klätterträff i Tunaberg den 6-7 september. Halv fem den 4 september lade vi till i vår hemmahamn igen efter 3,5 månaders segling. Det kändes skönt och tråkigt. Skönt att vara hemma när vi väl bestämt oss för att vända, tråkigt att vi var tvungna att vända. En av de största behållningarna med den här resan är alla människor vi mött.  Jag ångrar inte att vi försökte och jag ångrar inte att vi vände. Jag kan nog tänka mig att göra ett nytt försök något annat år.


NYA PLANER

  

Båten står nu på land under en presenning, tömd på utrustning och iordninggjord för vintern. De närmsta planerna är att vi den 19 oktober flyger till Aten för att därifrån ta färjan till Kalymnos. Kalymnos är en liten grekisk ö inte långt från Kos. Där tänker vi stanna och klättra på obestämd tid då kalymnos är ett av Europas finaste klätterområden. Sedan får vi se vad som händer. Vi ska uppdatera bloggen så ofta vi kan så ni kan få läsa om våran klättring om ni vill.



/Fredrik  


Fehmarn

Hej igen! Det var längesedan vi uppdaterade bloggen. Vi har inte haft tillgång till Internet. Sedan det senaste inlägget har vi seglat från Bornholm till Lohme på Rügen, Rügen till Gedser på Falster och från Falster till Burgstaaken på Fehmarn i Tyskland.


Vägen hit har varit svår med mestadels motvind och motsjö. När vi kom fram till Rügen var vi tvungna att segla in då motorn inte fungerade. Natten hade varit jobbig, särskilt för Kristina. Här började vi fundera på alternativa resvägar, till exempel kanaler till Medelhavet. Men väl i hamn träffade vi två andra svenska långseglare. Dessa två hade vi tidigare på ett avseglarmöte genom Oceanseglingsklubben träffat och hade många gånger tänkt att vi gärna ville träffa dem igen! Efter ett par trivsamma stunder i deras sittbrunn med mycket prat om hur svårt det kan vara med långsegling bestämde vi oss för att göra ett försök till och avseglade mot Falster.


Seglingen till Falster drog ut på tiden på grund av stiltje under natten och sedan motvind. När vi skulle runda Falsters sydspets ökade vinden och sjön gjorde sitt bästa för att trycka oss tillbaka. När vi väl kom in mot Gedser hade det hunnit blivit mörkt och vi hittade inte in i gästhamnen. Vi sökte oss in i stora färjehamnen där vi fick lov att ligga till morgonen. Båten var i en enda röra. På morgonen klev vi upp och seglade in till gästhamnen. Här blev vi inblåsta några dagar. Här började tankarna på att vända hemåt snurra i huvudet på Kristina. Vi började ändå förbereda för att fortsätta vidare mot Kiel. Vi tog bussen till Nyköping Falster för att köpa sjökort till Kiel. Att hitta sjökort på Falster var nästintill omöjligt. Efter besök på många olika platser och flera kilometers promenerande hittade vi Falsters enda sjökort som räckte till Fehmarn i Tyskland. Väl tillbaka i båten fick några sjökort av ett mycket trevligt par vi hade träffat tidigare. Nu hade vi i alla fall sjökort till Kiel, om än några lite gamla. Sedan var det dags för motorn. Kylvattenslangen var nästan helt igenkorkad så kylvattnet hade trängt in bakvägen in i cylinder och vevhus. Det blev till att plocka bort cylindern och göra rent den och vevhuset. Sedan springa Gedser runt för att hitta en ny kylvattenslang. Den enda slang vi hittade var en grövre plastslang från ett VVS-företag. Vi fick även göra rent förgasaren. Men nu verkar det som om den fungerar. Efter lite velande och tilltagande ångest hos Kristina seglade vi mot Fehmarn.


Under nattens segling började Fredrik fundera över vad som var viktigt och om det verkligen var förståndigt att fortsätta. Väl i hamn tog vi det slutgiltiga beslutet. Vi avbryter seglingen. För Kristina är det omöjligt att fortsätta segla då hon inte känner sig trygg i båten och är väldigt rädd. Hon sitter och skakar så fort vi kommer ut på öppet vatten. Denna rädsla gör även att hon inte ens kan slappna av i hamn. Rädslan blir även värre ju mer vi seglar just nu. Fredrik skulle kunna segla ensam, det var tanken när han startade projektet men vill inte just nu och känner sig inte redo för det ännu. Känslan just nu är ganska tom, speciellt för Fredrik som har drömt och planerat i hela sitt liv om att långsegla. Vi har båten kvar och all utrustning, om Fredrik eller båda känner sig redo om några år så kan vi segla då.


Tanken just nu är att segla hem båten och sedan vila upp oss. Vi är väldigt trötta både fysiskt och psykiskt. Kanske köper vi en flygbilljett till Kos och tar oss sedan vidare till Kalymnos för att stanna där och klättra så länge vi känner för det.


Trots alla motgångar och jobbiga stunder är vi glada över att ha kastat loss. Vi har brutit upp och gjort något nytt och vi har lärt oss mycket. Vi har omvärderat mycket och insett vad det betyder att ha varandra. Vi har även insett hur många nära och kära vi har som har hjälpt och stöttat oss. TACK!


Det kommer säkert fler inlägg om detta och om mycket annat så fortsätt gärna gå in och läsa. När vi orkar ska vi försöka svara på de frågor som vi har fått.


/Fredrik och Kristina


Tankar om en EPIRB

Ombord på Bris har vi diverse säkerhetsutrustning, en av de viktigare sakerna är en EPIRB. En EPIRB är en nödsändare som sänder nödsignaler via sattelit. Det går till så att vid en nödsituation rycker vi tag i EPIRBen och aktiverar den genom att trycka på en speciell knapp. Oavsett var i världen vi befinner oss går det i samma stund vi aktiverar EPIRBen en signal till sjöräddningscentralen i Göteborg med båtens position och båtens ''ID-nummer''. Med hjälp av detta ''ID-nummer'' kan sjöräddningscentralen se vilken båt det är, båttyp och båtnamn, färg mm, vem som är ägare till båten samt anhöriga och deras kontaktuppgifter. När larmet kommit in kontaktar sjöräddningscentralen någon av våra anhöriga för att fråga om det är möjligt att båten befinner sig på den plats varifrån larmsignalen har kommit. När de fått det bekräftat kontaktar de den sjöräddningscentral som är närmast olycksplatsen, det vill säga, om vi har seglat på en container och håller på att sjunka utanför Portugals kust kontaktas sjöräddningscentralen i Portugal som då skickar ut en båt för att hjälpa oss. Så långt är allt väl. När vi för en tid sedan köpte vår EPIRB på ett företag i Västervik fick vi förutom nödvändig bruksanvisning och monteringssatts även med en garantisedel vilket jag vid en första tanke tyckte var bra. Tills jag tänkte efter en gång till. En EPIRB får endast användas i en nödsituation för att då kunna rädda människoliv. En garantisedel används för att inom en förutbestämd tidsperiod kunna reklamera en trasig eller på annat sätt felaktig vara. Om vi befinner oss långt ute till havs och en nödsituation uppstår där våra liv är i fara, om vi då larmar med EPIRBen och det då visar sig att den inte fungerar så får vi kanske inte den hjälp vi behöver för att klara oss.

 Vem ska då ta garantisedeln i handen och åka till Västervik för att reklamera en trasig EPIRB? 


/Fredrik


Kryss!

Solsken! När vi öppnade ögonen idag var det solsken! Vinden var frisk och kylig och kom rakt framifrån. Vi hade kryss hela dagen! Efter mycket slit ligger vi nu i Tyrislöt och ska äta lite ost och kex. Vi har inte alls kommit så långt som planerat men segling i det väder som har varit i dessa två dagar är mycket slitsamt. Att ge oss på nattsegling just nu är uteslutlet då vi känner att det inte går att sitta och frysa både dag och natt. SMHI rapporterar om sydlig vind imorgon igen så det är bara att förbereda sig för ännu en dag med kryss!

Allt det goda att äta som vi fick med oss från nära och kära när vi lämnade Nyköping i lördags är mycket värt när vädert inte riktigt vill som vi!

/Kristina


God morgon!

Skratt! Efter en välbehövlig sovmorgon har vi nu vaknat. Vi har båda konstaterat att det är en aning kyligt. Jag är lite glad över att vi inte har någon termometer i båten för nu kan vi i alla fall intala oss att det är över +10. Jag blev lite nyfiken ändå och gick ut på SMHI:s hemsida. +4 nu på morgonen! Vi kan vara glada om det kryper över +12 under dagtid fram till torsdag och vi kan vara glada om det håller sig över 0 under nätterna! Kände att jag behövde en motivationshöjare och tittade på vädret i Grekland. +32 under mitten av veckan på Kreta!

Nu är det frukost som gäller!

/Kristina


ÄNTLIGEN!


Nu är vi äntligen på väg. Jag har drömt om att långsegla så länge jag kan komma ihåg och nu har vi lossat förtöjningarna och kommit en liten bit på väg. Vi är nu på broken ,nyköpings segelsällskaps klubbholme, här ska vi sova ut och sedan fortsätta söderut i morgon. Hur långt vi kommer på våran resa får framtiden utvisa men det är roligt att vara på väg. Det blev en jättebra start på seglingen med regn, kyla, motvind och dimma, då kan det väl bara bli bättre. Och bättre blev det, solen tittade faktiskt fram på kvällen med några hoppingivande strålar och vi  tittade in i bastun en stund och tog sedan en välbehovlig duch.

/Fredrik


Trött, trött, trött...

Nu har vi jobbat hårt i ett par veckor. Lägenheten är övergiven och vi bor sedan tre nätter tillbaka i båten. Vädret är inte det bästa med regn och rusk. Vi får se det som att vädret i alla fall inte kan bli sämre! Det är ganska kyligt att bo i båten nu då vi inte har någon värme. Det värsta är dock inte kylan utan fukten. Allt är lite smått fuktigt och det förstärker kylan.

Det ser ut som om vi faktiskt har klarat den svåraste biten av en långsegling. Att bestämma sig och att förbereda sig! Imorgon lördagen den 17 maj kl 12:00 kastar vi loss!

/Kristina


Klättring och provsegling!

Klättring!

I fredags mötte vi en grupp från Nyköpings enskilda gymansium vid Simonsberget i Tunaberg. Klättring stod på deras schema! Fredrik och jag hade tidigare på morgonen riggat två topprep vid två klassiska leder på berget, "Svärfar" och "Graviditetsleden". "Svärfar" är en typisk nybörjarled med en något krånglig anmarsch. "Graviditetsleden" är en fin grad fyra led.

Det var en munter grupp med en hel del potentiella klättrare!

Provsegling!

Idag gjorde vi en ordentlig provsegling med "Bris"! Turen blev Ringsö tur och retur. På väg till Ringsö gick vi utomskärs. Vinden var ganska svag och stundtals tvivlade vi på att vi skulle hinna till Ringsö. Vinden ökade en aning och vi fick till och med chans att prova vindrodret. Efter en hel del pysslande med att ställa in vindrodret tyckte vi att resultatet var bra! Visst, det pendlade lite fram och tillbaka men med tanke på att vinden var en aning för svag är vi nöjda med vindrodret! Vädret var soligt och det var härligt och gå utomskärs. Väl framme vid Ringsö fick vi ta ett svårt farväl från både goda vänner och en förtrollad ö.

På vägen hemåt hade vinden börjat friska i! Kryss med genua var till en början smått nervöst och vi började fundera på om inte focken hade varit ett bättre val. Med kryss hela vägen i frisk vind fick vi en ordentlig provsegling inomskärs! Trött och nöjd ska jag sova ett par timmar nu innan det är dags att kliva upp. Kl 07:40 i morgon ska vi vara i Eskilstuna för att få den sista vaccinationssprutan.

/Kristina

Premiärtur!

Bris är sjösatt och masten är på! Efter mycket problem med motorn och med stor hjälp av min morbror har vi äntligen fått igång den! Idag tog vi den första turen för i år och vädret kunde inte ha varit bättre. Vi börjar känna oss lite slitna då vi har arbetsdagar fån ca 06:00 på morgonen till ca 00:00 på natten. Då är det tur att vi har fått förstärknig. Radio Sörmlands Morronskiftet har mönstrat på!

image28

De har redan gjort en insats vid rodret!

image29

Det börjar närma sig avfärd den 17 maj men just nu har vi inte ens tid att känna resfeber...

/Kristina

Annorlunda avbrott i båtjobbandet

Vi har jobbat ganska hårt ett tag med båten och vi har fått en hel del gjort också. Det känns som att vi ligger ganska bra till i tidsschemat, så när vi fick förfrågan om vi ville vara med och skeppa över två islandshästar från fastlandet till Ringsö på tisdagen tackade vi genast ja. Det var en god vän till oss som bor på ön och bedriver turridning där med islandshästar som frågade. Vi träffades på morgonen vid Studsviks brygga och hämtade sedan hästarna på en närbelägen gård. Av de två hästarna var den ena nyinköpt och den andra en sjukling som varit i land för att få sin skada kontrollerad. Lastningen gick bra, båda hästarna klev på pråmen utan några större problem. Det var ett annorlunda ekipage som stävade genom Bälinge skärgård mot Ringsö denna förmiddag, en sliten fiskebåt med en inbiten skärgårdsbo som skeppare samt en pråm med två hästar och fem människor bogserandes vid sidan av fiskebåten. Av de fem människorna ombord var två stycken de gamla ägarna till den nya hästen, en brukar jobba som turledare på Ringsö och så var det Kristina och jag. Ägaren till hästarna åkte i egen båt för att hinna först och förbereda lite. Färden gick långsamt men vädret var strålande och gjorde resan riktigt trevlig. När vi kom iland leddes hästarna bort till den övriga flocken där de släpptes. Vi stod spända och såg på om nykomlingen skulle bli accepterad vilket den blev. Nu kunde vi pusta ut och äta en god lunch i trädgården innan vi åkte tillbaka till fastlandet igen.

/Fredrik

image24

     

Lycklig!

Ikväll har jag haft en fantastisk kväll med goda vänner! Mina arbetskamrater! Jag är just nu väldigt sömnig så bilden får säga det mesta...



Många fina presenter fick jag! Blockflöjten med läroboken var en fin present. Fredrik fick öronproppar... Ett metspö och nödproviant (om fiskelyckan skulle utebli) fick jag också. Ja, presenterna var många och mina kamrater hade tänkt på det mesta! Mest av allt betydde alla lyckönskningar! Jag känner mig även trygg med skyddsängeln jag fick!

Lyckan är att han en vän!

Nu har klockan slagit tolv. Dags att försöka sova.

God natt!

/Kristina


Bris

Bris

Quiero una vacuna de la fiebre amarilla

Jag hade börjat öva för att försöka se till att vi skulle få rätt vaccin i utlandet (gula febern)... Första gången vi var och vaccinerade oss fick vi veta att vi var ute i senaste laget. Två sprutor till skulle vi ta. En om en månad och den sista så tätt som möjligt inpå att vi skulle åka. Ok, vi åkte till Eskilstuna igen för att få oss en spruta. Jaha, och så skulle vi komma för den sista om 6 månader hade doktorn ordinerat som träffade oss första gången. 6 månader?! Vad nu då? Men vi kunde vara någorlunda lugna för samma vaccin går att få även i andra länder. Och länder inom Europa är tydligen pålitliga? Det kan jag hålla med om och ja visst, i jämförelse med tvångsvaccinering i till exempelt Venezuela låter det tryggt. Men vi vill ju ha innan vi åker! Sökterskan var hygglig och sa att hon skulle tala med läkaren vi träffade första gången och skulle sedan höra av sig till oss.

Phuuuuuu... Sköterskan ringde Fredrik. Ja, vi ska få ta våran sista spruta så nära inpå våran avresa som möjligt. Och sedan för att få ett långvarigt skydd kan vi tydligen ta ännu en spruta när vi kommer hem.

Intressant förrästen det där med teknik när man ger sprutor. Sköterskan vi fick spruta av första gången bad oss slapna av i armen. Sedan förde hon försiktigt in sprutan. Klart! Sköterskan vi fick sprutan av denna gång tog nästan sats. Hjälp, akta benet! Men tänka sig, det kändes knappt. Men att se det utföras på Fredrik var som att få se en ballong punkteras...

Imorgon blir det båtmässa!

/Kristina

Sjösjuka

Funderar lite på sjösjuka. För sjösjuk det blir jag! Var ordentligt sjösjuk i somras. Det är skrämmande vad det gör med förståndet. Visst, att må fysiskt illa och kräkas kan väl gå an men efter min totala kollaps i somras har jag förstått att sjukan inte är att leka med. Jag blev helt apatisk. Fick frossa. Trodde att vilken sekund som helst kommer min kropp hamna i chock. Kunde varken få i mig vatten eller mat. Försökte med att blöta små brödbitar i vatten men det gick inte att svälja. Jag var fysiskt okapabel till att svälja. Önskade att jag skulle få kräkas men även det var stopp. Ingenting varken kom i eller ur mig. Piggnade självklart till efter ett tag men oj vad utmattad jag var. Hade inte trott att det skulle påverka psyket på det sättet som det gjorde. Brydde mig inte om vad som hände. Tänkte ungefär att "jaha, är det så här det ska sluta. På Östersjön?". I efterhand förstår jag att det vara förståndet som spelade mig ett spratt. Jag befann mig inte i omedelbar fara. Jag förringar absolut inte de signaler som min kropp sände ut. De fysiska reaktionerna på sjösjukan var inte att leka med. Hade den fortsatt hade det varit riskt för uttorkning eftersom jag hade svårt för att dricka.

Jag har läst lite om sjösjuka. Vad jag har förstått så handlar det om att hjärnan blir förvirrad av att se saker stå stilla samtidigt som den även registrerar att saker och ting rör på sig. Sedan råkar det tydligen vara så olyckligt att balanscentrum i hjärnan ligger nära kräkcentrum. Det gör att "förvirringen" i balanscentrum smittar av sig på kräkcentrum. Man mår illa. Sedan finns det tydligen olika stadier i sjukan. Ska man ta ett vanligt piller ska man se till att göra det innan nedre magmun stänger till. Sedan är det tydligen kört att försöka få något ner den vägen. Då är det en annan typ av piller som gäller... Funderar lite på hur sjösjukeplåster fungerar. De borde inte vara beroende av om magmunnen är öppen eller stängd?! Gemensamt för samtliga preparat ska i alla fall vara att man blir mer eller mindre dåsig av dem. Men det är i alla fall att föredra framför fullt utvecklad sjösjuka. Läste vidare att för att förebygga sjösjuka ska man vara utvilad, alltid se till att man har något nära till hands att äta, styra båten kan även hjälpa, försöka vara lugn. Psykisk stress ska inte vara bra. Jag får sitta och meditera hela vägen till Västindien med andra ord... Nej, jag är inte särskilt orolig. Jag tror att det går att "träna" bort.

Imorgon ska vi tillbaka till Eskilstuna för att fylla på vårat vaccin. 07:40 ska vi vara i Eskilstuna. Det blir en tidig morgon. Undrar om man kan få nål och tråd för att sy ihop ett sår? Skulle kännas tryggt att ha ombord. Måste erkänna att det känns lite "spännande" att ge sig iväg och inte ha någon möjlighet att ta sig till en Vårdcentral så fort olyckan är framme utan att få klara sig själv!

/Kristina

Phuuu...

Ska försöka formulera en ursäkt till varför det inte har blivit något inlägg på länge. Hmm, var börjar jag?

Jo, jag börjar med Fredrik. Han arbetar! Och bygger båt samtidigt. Blir utmattad av att bara skriva det. Han har förberett för att montera en stereo och VHF och han har också jobbat med den nya nedgångsluckan. Han har servat upp kylvattenpumpen till motorn.

Jag har sytt färdigt bomkapell med min mamma. Nu saknas bara öljetterna...

Gemensamt har vi självklart klättrat! Vi hade också en väldigt trevlig kväll här hemma med klätterkompisar. Vi åt lite mat och tittade på bilder. Mycket trevlig kväll! Vi har också börjat packa våra prylar. Ofta känns det mest som om man flyttar runt på prylarna och enbart stökar till men lite har även hamnat i banankartonger!

Nu kommer den mest överraskande aktiviteten vi har ängnat oss åt... Vi har öppnat ett demensboende! Överraskad? För att göra en lång historia kort så kan jag nämna att vi hade en förvirrad tant strykandes runt huset. Hon hade kommit med en bastugäst som hade kommit för att besöka den gemensamma bastun i huset. Det gick väl an men efter en stund hittade vi den genomsur tanten (det regnade hela dagen) i våran bil och mannen är borta!!! Gissa om man blir förvånad?! Polisen kom och tanten tackade så mycket och hoppades på att vi skulle ses snart igen... Hur glömmer man kvar en tant???

Nog för denna gång.

/Kristina

Hoppsan...

...jag är nog en av de få som har sagt upp mig från en fast anställning och samtidigt gått ur a-kassan!

Skratt!!!

/Kristina

Funderingar

Tre månder kvar. Oboy, bara tre månder kvar. Sen sticker vi!

Jag har en pirrande känsla i magen. Det är en bra känsla. Jag är övertygad om att vad som än händer kommer jag aldring ångra att vi åker. Jag tror på våran resa. Jag tror på Fredrik och jag tror på mig själv. Jag tror på "att våga". Jag har månge gånger fått kommentarer som tyder på att det är en del som anser att det vi tänker göra är en orealistisk dröm. Hur kan man tycka om att resa omkring i en liten båt utan alla bekvämligheter och trygghetssystem? För mig är det ingen fråga, det är en känsla och längtan lika självklar som att jorden är rund. Det finns ingen tveksamhet i min längtan. Vad är det jag lever i nu? En känsla av tomhet. Jag behöver fylla mina dagar med upplevelser. Min mage knyter sig när jag tänker på min vardag. Vardagar passar inte mig. Jag har gjort mitt bästa för att passa in i vardagen men misslyckats. Misslyckats på så sätt att jag har svikit mig själv och grävt ett allt djupare hål i mig själv. Jag har försökt anpassa mig till en vardag som inte är "jag". Jag tänkter släppa taget snart och anpassa varje dag efter mig själv istället. Jag är ung. Jag kan inte på något sätt tro att det är meningen att man i min ålder ska känna krav på att ständigt prestera. Jag är 23 år och känner redan hur livet slinker förbi allt för hastigt. Jag får ångest bara av att tänka på det.

Jag är lycklig över att jag och Fredrik har skapat oss den här möjligheten till att göra den här resan. Jag väljer att känna och tänka att vi har skapat den här möjligheten. Det är våran förtjänst att det blir av. Det är framförallt Fredriks förtjänst att vi har en bra båt att resa och leva i men det är min förtjänst att jag följer med. Jag tror på mig sjäv i det här. Att jag tror på mig själv är viktigt. Och jag tror att en stor seger är att jag fortfarande tror på mig själv. Vid ett antal tillfällen har jag fått kommentarer/reaktioner som är långt ifrån uppmuntrande. Ibland tänder jag till och blir riktigt sur och ledsen. Hur ska jag någonsin klara av det här om andra tvivlar på mig? Det finns självklart en annan sida också! Jag har fått många positiva reaktioner! Oavsett vad som händer kommer jag ändå ha med mig all positiv uppmuntran som jag har fått från olika personer.


Snart går ögonen i kors... Jag är oerhört trött! Behöver sova lite inför veckornas höjdpunkt; klättring på onsdagar! Hur som helst det var skönt att få skriva av sig lite känslor och funderingar...


God kväll!


/Kristina


Tidigare inlägg
RSS 2.0