Engelska kanalen och en liten bekännelse
Tillslut var bris redo för segling igen och vindarna vred till ok men inte perfekta. Jag seglade iväg från Milfotd Haven till Scilly Islands där jag ankrade i en vik på ön St Mary. Det tog två dygn att segla den sträckan och det var mängder av fartyg av olika slag så jag sov knappt på dessa två dygn.
En mindre kortslutning ombord gjorde att lantärnorns inte fungerade så jag fick tillbringa nätterna i sittbrunnen med en ficklampa i högsta hugg.
Jag låg ankrad två nätter i denna fina ankarvik och fick ordning på elen ombord och vilade upp mig. Därefter drog jag upp ankaret och seglade till Falmouth. Jag kom in i marinan på förmiddagen och hade som plan att byta ett undervant, (ett av stagen till masten), då jag upptäckt att några trådar i wiren hade gått av. Jag ville inte vänta tills alla gick av. Jag behövde bara några wirelås, resten hade jag ombord.
När jag hade allt jag behövde klättrade jag upp för att säkra upp masten med rep och lossa det dåliga undervantet. Då upptäckte jag att infästningen var trasig. Det var bara att plocka bort spridare med infästningen och försöka få det svetsat. Det var rena turen jag såg det. Jag var nära att bryta masten en tredje gång. Svetsaren var en skicklig person som jobbade snabbt så innan kvällen var allt åtgärdat och Bris redo för segling. Men först behövde jag sova.
Igår eftermiddag seglade jag vidare och kom i förmiddags fram till Salcombe som ligger i en lång vik sydost om Plymouth. Här blir jag tills imorgon. Om vindarna är bra seglar jag vidare österut imorgon.
Ja, så dags för en bekännelse. Jag hade tänkt hålla på detta en stund till men då filmer och tidningsartiklar cirkulerar på nätet kan jag inte vänta längre.
När stormen Ellen avtagit befann jag mig ca 40 sjömil från Milford Haven. Jag drog då in alla tampar och rep jag hade efter båten och tog ner den trasiga flocken och hissade en stormfock. Därefter började jag segla mot Milford Haven. Jag insåg dock att jag skulle komma fram i mörker. Milford Haven ligger en bra bit in i en vik. Vinden och vågorna låg på rakt mot inloppet till viken. Vågorna var ca 4 m. Jag insåg att det skulle kunna bli stökigt där så jag ville gärna ha någon form av assistans/guidning just in i viken.
Efter ett tag fick jag kontakt med en fiskebåt på VHF-radion och jag förklarade min situation att jag seglar på fint nu men behöver kanhända lite assistans i inloppet till viken. Han kontaktade kustbevakningen. Därefter förlorade jag kontakten med fiskebåten då vi var på väg åt olika håll.
Jag fick senare kontakt med en annan båt som hade hört om mig och som undrade hur jag hade det. Jag förklarade återigen att allt är under kontroll ombord, Bris seglar fint men jag kan behöva lite assistans vid inloppet till viken då jag kommer att komma dit i mörker.
När jag var ca 25 sjömil från inloppet till denna vik kom en sjöräddningsbåt fram till mig. De tittade en stund och ropade sen upp mig på VHF-radion och sa att de nog missuppfattat situationen. De sa att jag seglade ju jättefint och verkade ha läget under kontroll. Jag bekräftade att så var läget men att jag kanske skulle kunna behöva lite assistans vid inloppet till viken eftersom det kommer ha hunnit bli mörkt när jag kommit fram dit.
Efter en stund ropade de upp mig igen och sa att om de bogsera in mig nu kommer vi dit i dagsljus om jag seglar måste de ut igen i mörkret och då skulle tidvattnet dessutom vara på väg ut emot vågorna och det skulle bli jobbigt för oss alla.
Jag accepterade naturligtvis, jag tyckte inte jag kunde säga emot de. Så ja, jag blev bogserad in de sista 25 sjömilen.
Sjöräddningen var dock mycket imponerade över min och Bris bedrift att klara oss igenom stormen på egen hand.
Jag ska se om jag kan hitta och posta dessa videoklipp och tidningsartikel här för de som inte hittat det på egen hand.
//Fredrik