Ett av vattenfallen i regnskogen på Grenada

 

Martinique

 

När jag senast skrev var straxt före jul, Ebba och hennes två barn var ombord, vi låg för ankar i en vik vid ön Carriacou. Därifrån seglade vi sedan till Union Island där vi stannade över jul. Julaftonsförmiddagen tillbringades på land men sen tog vi oss ut till båten och kokade knäck och bakade. Snart kom besättningen från en dansk båt och hjälpte oss äta upp godsakerna.

 

När våra gäster åkt över till sig lagade vi julmiddag med janssons frestelse och andra godsaker. Framåt kvällen blev vi bjudna till den danska båten på pannkakstårta. Därefter tog vi oss iland en stund för att se om det var något firande där. Vi hade hört om att det eventuellt skulle bli ett fyrverkeri sent på kvällen. Källan var dock inte så trovärdig och något fyrverkeri blev det inte. Vi tog oss sen trötta tillbaka till båten.

 

Ett par dagar efter jul seglade vi till ön Mayreau. En liten fin ö med en mysig by, fina stränder och bra snorkling. Jag snorklade inte men Ebba och barnen gjorde och de sa att det var riktigt bra. På Mayreau firade vi Ebbas 30-årsdag på en mysig reggaerestaurang innan vi seglade vidare till Bequia där vi firade nyår.

 

Vinden var mer emot än vad prognosen sagt. Vi växelvis seglade och växelvis gick för motor. Efter ett tag larmade motorn. Oljenivån var för låg. Det har hänt vid något tillfälle tidigare, när jag var i Tyskland att motorn förbrukar oljan på något vis. Jag tror det är när oljan är använd ett tag och den blivit lite tunnare. Nu hade det hänt igen.

Det fans en liten skvätt olja ombord så jag hällde i den men vågade inte använda motorn direkt. Jag tänkte att om den förbrukar även den oljan så finns det ingen mer olja ombord. Vi kan behöva motorn när vi kommer fram och ska ankra. Vi seglade vidare. Det blev mörkt och vi fick kryssa för att försöka ta oss dit vi ville. Troligtvis var det någon motström i vattnet som försvårade seglingen. Tillslut kom vi inte närmare vårt mål när vi kryssade, vi drev hela tiden sakta längre bort.

 

Jag beslöt att vi skulle starta motorn och hoppas oljan skulle räcka in till ankarplatsen. Om den inte räckte fick vi stoppa motorn och i värsta fall vända och segla tillbaka söderut till en av de öar vi passerat i dagsljus och visste att det skulle gå att segla in till ankarplatsen.

 

Vi kom fram och ankrade i mörkret utanför Port Elizabeth på Bequia. Morgonen efter kommer en Svensk jag träffat tidigare förbi med sin dinge och undrar hur det är med oss. Vi förklarar läget och jag får följa med honom iland för att köpa mer olja. När han skjutsat ut mig till båten igen fyller jag på med olja och sen ankrar vi om betydligt närmare stranden. Eftersom vi kommit fram i mörkret ankrade vi först ganska långt ut.

 

På Bequia firade vi nyår med middag på restaurang och tittade på fyrverkerier. Efter några dagar var det dags för den längsta etappen med Ebba och barnen ombord. Vi skulle segla från Bequia förbi hela St-Vincent upp till St-lucia. Vi startade på kvällen innan det blev mörkt. I sundet mellan Bequia och St-Vincent var det stora vågor och redan mörkt. Där blev Ebba rejält sjösjuk. För henne var seglingen till St-Lucia ingen njutning.

 

På förmiddagen dagen efter var vi vid södra änden på St-Lucia men valde att fortsätta segla längst öns västkust. Innan det blev mörkt släppte vi ankaret i Marigot bay på St- Lucia för att sova över natten. Vi fortsatte dock redan dagen efter upp till Rodney bay lite längre norrut på ön där vi stannade ett par nätter.

 

Nu var det bara en seglingsetapp kvar till Martinique. På Martinique skulle vi vila och ha det bra några dagar innan Ebba och barnen skulle flyga hem. Vi seglade från St-Lucia till St-anne på Martinique där vi var på stranden, åt god mat och träffade några av mina kompisar från förra vintern.

 

Vi tog sen bussen in till Le Marin för att se om vi kunde boka plats i marinan där och även hyra bil. Vi tänkte att det skulle vara skönt att ligga förtöjd i marinan sista dagarna Ebba och barnen var ombord. Dessutom hade jag en del underhållsjobb att göra på båten efter att de flugit hem. Bilen vi ville hyra behövde vi för att de skulle kunna ta sig till flygplatsen.

Sista dagen de var här gjorde vi en eftermiddagstur med hyrbilen till staden Fort de France och till en fin strand där vi badade och hade det bra. Morgonen efter körde jag de till flygplatsen innan jag lämnade tillbaka hyrbilen.

 

Jag satte sakta igång med diverse underhållsjobb på båten, motorn fick nytt oljefilter och olja, dingen fick nya åror, masten slipades lätt med sandpapper och har fått ett par nya lager med fernissa. Min energinivå har dock varit väldigt låg så det har inte gått så fort.

 

Jag har inte haft några exakta planer för vinterns segling men en tanke har varit att när jag fått båten klar här skulle jag fortsätta segla norrut och sen västerut mellan öarna till Kuba och sen över till Centralamerika för att lämna båten i en flod i Guatemala över sommaren. Jag har nu insett att det fortfarande är ganska långt kvar till Guatemala och att det blir stressigt att hinna dit innan våren. Jag har också kommit fram till att det är ganska svårt att ta sig tillbaka från Guatemala till norra Karibien igen.

 

Då marinan här i Le Marin på Martinique är den sista marinan som verkar säker nog att lämna båten i över sommaren har jag beslutat att det är här Bris får vara över sommaren. Det innebär att jag kommer att komma hem lite tidigare i år än vad jag brukar.

 

//Fredrik

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Regnskog, Mangroveträsk och Carriacou.

 
Det blir en kort uppdatering nu. Vi är nupå en ö som heter Carriacou  som ligger norr om Grenada. Här har i varit några dagar nu. Om allt går som tänkt så seglar vi vidare imorgon upp till Union Island, ca tio sjömil norrut. Där tänkte vi fira jul. 
 
Innan vi lämnade Grenada gjorde vi en tur upp i regnskogen tllsammans med en familj från en annan svensk båt. De hade barn i samma ålder som Ebbas barn. Vi vandrade i en flodbädd och badade i vattenfall. Jag tog en del bilder men har inte hunnit lägga in de i datorn än. 
 
Första seglingen som jag, Ebba och barnen gjorde tillsammans var knappt tio sjömil runt Grenadas sydvästra udde till staden ST George. Det gick bra så dagen efter fortsatte vi norrut nästan 30 sjömil hitt till Carriacou. Det gick också bra trotts att vindarna var emot större delen av tiden så det tog mycket längre tid än planerat. 
 
Här har vi promenerat runt, rott in i en lagun i ett mangroveträsk, badat och haft det bra. Idag är vi inne i staden Hillsburgh. 
 
Jag hoppas på att kunna lägga upp lite bilder från regnskogen innom kort. 
 
 
//Fredrik
 
 

Jordbävning och kommande besök från Sverige

 
Nu har jag varit här på Grenada i två veckor. I viken där jag ankrat ligger en hel del andra båtar. Några av de är svenska. De har jag umgåts en del med. Jag har även varit på en marknad och sålt macrame. Jag har också städat och röjt plats i båten. Imorgon kommer Ebba och båda hennes barn hit från Sverige och ska segla i fem veckor. Tanken är att vi i sakta mak ska ta oss upp till Martinique varifrån de har varsin flygbiljett hem sen. Men hemfärder behöver vi inte tänka på nu. 
 
I förpiken har jag byggt en dubbelkoj och så har jag röjt fram båda stickkojerna så det ska finnas plats till alla nu. Jag ser verkligen fram emot att få träffa de igen. Det blir nog jätteroligt att segla ihop med de i fem veckor och upptäcka nya platser. Någonstans längst vägen ska vi fira jul, Ebbas födelsedag och nyår. 
 
Igår när jag satt här och kollade min mail och vad det ska bli för väder de närmsta dagarna började hela betongbänken jag satt på att skaka, likaså bordet, också det av betong. Lampor och juldekorationer i taket började svänga hit och dit. Faktum är att precis allt skakade och rörde på sig. Det var jordbävning. den varade kanske någon dryg halvminut eller så. Ingenting blev skadat vad jag såg. 
Idag har jag hört ryktesvägen att den hade sitt centrum neråt Trinidad. Jag har inte fått det bekräftat än. Det var i alla fall en intressant upplevelse. 
 
Jag återkommer inom kort med mer raporter om vad som händer ombord och runt Bris, snart också med Ebba och barnen som besättning. 
 
//Fredrik
 
 

Grenada

 

Jag började så smått ledsna på Trinidad. Lusten att segla och att se något annat började ta överhand. Jag bestämde mig för att det var dags att dra upp ankaret och segla mot Grenada. Först fyllde jag på med mat och vatten ombord.

 

Jag var även tvungen att göra ett besök hos tullen och migrationspolisen. Det var inget som gick på en kvart precis. De gillar papper, ju fler desto bättre. Det tog ca en och en halv timme att ta sig igenom deras pappershög.

 

Efter att det var avklarat mitt på dagen i tisdags drog jag upp ankaret och seglade norrut. Det skulle vara lite varierade vindar ett par timmar och sen skulle det vrida över på ostlig och nästan sydostlig. Det var nästan rak motvind timme efter timme. Starkare än de sagt dessutom. Till slut vred äntligen vinden och det gick att segla rakt mot mitt mål.

 

På onsdagseftermiddagen kom jag fram till Södra Grenada och ankrade här. På torsdagen efter att ha klarerat in i Grenada fick jag reda på att en orkan dragit in över Costa Rica. Kanske var det kanten av den som ändrade vindarna för mig också. Jag vet inte exakt varifrån den kom.

Nu är jag i alla fall här och det här verkar vara en helt ok plats. Jag har inte utforskat den så noga än dock men det hinner jag väl.


En av de sista dagarna på Trinidad hördes det ett vrålande från skogen. Det lät som en blandning av ett rytande lejon och ett aggressivt vildsvin. Dessutom lät den hungrig. Jag vet inte vad det var för något men jag kände att om det låter som en blandning av ett rytande lejon och ett aggressivt vildsvin som är hungrigt så ville jag inte gå och titta efter. Jag gick åt andra hållet.

 

Här på Grenada ser naturen snällare ut i alla fall. Om den är det vet jag inte än. Det får jag försöka ta reda på.

 

Jag hoppas på att återkomma inom kort igen.


//Fredrik

 


Polis och militär med automatvapen och en obeväpnad jultomte

 
 
Jag hade hört om ett ställe uppe på nordkusten som hette Maracas. Där skulle finnas en fin strand, inte långt därifrån skulle det finnas ett vattenfall. Dessutom skulle där finnas ett ställe där man kunde äta Hajburgare. Ja som hamburgare men med haj i. 
 
Igår morse beslöt jag mig för att åka dit. Jag lånade en karta och frågade om det gick bussar från Port of Spain upp dit, vilket det skulle göra. Jag hoppade på en maxitaxi som tog mig in till Port of Spain. Väl där gick jag till bussstationen och kollade upp i informationsdisken när nästa buss till Maracas skulle gå och när det skulle gå någon buss tillbaka. Halv ett gick nästa buss dit och lite efter ett skulle den komma fram. Vid tre ungefär skulle det gå en buss tillbaka. 
 
Ok tänkte jag, det blir inte så lång stund där men nästan två timmar. Det får räcka. Klockan var bara halv elva så jag hade två timmar att fördriva i Port of Spain först. Jag tog en promenad upp till en park där även Nationalmuseet låg. Det tog en liten stund att gå dit. När jag kom dit kände jag inte för att gå in på något museum. jag tittade lite på parken och promenerade sakta tillbaka mot bussstationen. Det var som sagt en bit och gå och öveallt såg jag poliser och militärer beväpnade med automatvapen. De stod bakom husknutar, de gick längst vägarna, de åkte i bilar hit och dit, de var helt enkelt överallt. Det kändes lite märkligt. 
 
Jag såg även en jultomte vid en av alla butiker i staden. Jag vet inte vilket som kändes mest märkligt. Tungt beväpnade poliser och militärer eller en oskyldig jultomte i denna märkliga stad. Kanske var det jultomten, denna för platsen udda figur som fått knäna på polisen och militären att skaka av skräck så pass att de tagit till vapen och gett sig ut på gatorna. Vem vet?
 
När jag kom tillbaka till busstationen visade det sig att inga bussar gick längre. All busstrafik var inställd. Riktigt varför framgick dock inte. Till Maracas skulle det inte gå att åka buss före tidigast vid halv fem. Det var för sent för mig. 
 
Jag var inte så sugen på att ta mig upp på stan något mer bland alla beväpnade millitärer och poliser så jag tog första Maxitaxi och åkte tillbaka till båten. Det hade kanske gått att åka maxitaxi till Maracas också men det var svårt att hitta varifrån just de gick enligt folk jag frågade. Dessutom tänkte jag att kanske även de slutar gå inom kort och om så är fallet vill jag vara så nära båten som möjligt. 
 
Det blev en annorlunda  utflykt .
 
 
//Fredrik

Port of Spain

 
I måndags åkte jag maxitaxi härifrån Chaguaramas in till staden Port of Spain. Maxitaxi är minibussar som kör vissa bestämda sträckor och är ganska billiga att åka med. Det var en resa på ca 45 minuter. Vägen var inte mycket för världen så det skumpade och hoppade fram. Jag hann nästan bli trött innan vi kom fram. 
 
Väl framme möttes jag av ett kaos. Ja i alla fall upplevde jag det som ett kaos. För de som bor  
och lever i staden var det nog vardag. Affärer och butiker sålde allsköns ting. På trotoarerna såldes minnst lika mycket. Det var TV-apparater, kryddor, fisk, kött, skor, hemvävda dukar, grönsaker, frukt, bröd och mycket mer. En doft från allt detta blandades med doft och stank av avgaser, urin och vem vet vad. På trottoarerna låg folk och sov bara någon meter ifrån folk som i kostymr och fina klänningar skyndade fram för att uträtta ärenden på en kort lunchrast eller stod och pratade om ditt och datt.  Musik spelades ur högtalarsystem, ur andra högtalare ropades det ut vad  som fanns till försäljning i just den butiken, bilar brummada fram och tutade, människor skrek och hojtade. Ja det var svårt att finna lugn och ro. Att några lyckats somna överhuvudtaget har jag svårt att förstå. Kanske var det av utmattning. 
 
Efter en stund behövde jag dra mig undan och samla krafter. Jag hittade en liten lunchrestaurang som var ganska lugn och där de flesta gäster verkade vara lokalbefolkning. Där åt jag ris och lam för en billig pening och vilade upp mig innan jag på nytt vågade mig ut i den cirkus som kallades vardag i Port of Spain. Efter en stunds promenerande på stadens gator gick jag och köpte lite matvaror och tog sen en maxitaxi tillbaka till det rellativa lugnet i Chaguaramas där Bris ligger för ankar. Kvällen blev väldigt lugn då jag var trött efter besöket i staden.
 
Jag har lärt känna en polsk herre lite grann. En dag hjälpte jag honom att flytta hans båt från bryggan där även min båt tidigare varit förtöjd ut till en boj nära där jag ankrat. Nu är vi grannar. Ett par kvällar har vi suttit i hans båt och filosoferat över livet och dess märkligheter. Det har varit trevligt att inte behöva sitta ensam varje kväll. Ja det är klart att på söndagskvällarna är det grillfest för de som vill. Det har jag varit med på någon gång också. 
 
I övrigt har jag jobbat med båten en del och läst böcker. Jag har börjat hålla koll på väderprognoserna även om det nog dröjer minst en vecka innan jag seglar norrut mot Grenada. Lite till av Trinidad vill jag se först.
 
 
//Fredrik

Bris i sitt rätta element

 
I måndags förmiddag sjösattes bris efter att ha bottenmålats och snyggats till. Ankarspelet fick ett nytt lager istället för det som gått sönder tidigare. Jag hann även renskrapa dörren och stryka på några lager fernissa på den. 
 
Jag hade några gratisnätter vid bryggan som jag kunde utnyttja. Det gjorde jag. Skönt att ligga förtöjd vid en brygga och förbereda lite till. 
 
Igår tog jag mig dock ut en liten bit utanför bryggan och ankrade. Det var också rätt skönt. För ankar vrider sig båten efter vinden vilket gör att om jag öppnar luckan på fördäck och nergångsluckan  så blåser det rakt igenom båten. I den här värmenär varje svalkande vindpust skön. Dessutom är det inga mygg. 
 
Jag har fortfarande lite småjobb kvar att göra på båten. Bland annat behöver jag stryka på några lager fernissa till på dörren. Masten behöver också något nytt lager fernissa. 
 
Jag tänker dock att jag nu ska varva båtjobb med att turista på land. Jag vill ju se mer av Trinidad än bara inhägnade båtar. 
Det blir nog en tur in till Port of Spain någon av de närmsta dagarna. 
 
Jag hoppas på att återkomma här inom kort.
 
 
 
//Fredrik
 
 

Åter ombord

 
 
Ja jag är nu sen en knapp vecka tillbaka ombord på bris här på Trinidad. Resan hit gick ganska bra men den tog tid. Från min stuga utanför Nyköping och hit till båten tog det ca 45 timmar. Jag flög via Dusseldorf och Curacao. Första natten tillbringade jag på flygplatsen i Dusseldorf. Efter 11 timmars flygresa kom jag sen fram till Curacao. Där skulle jag tillbringa ca 8 timmar. Jag tog en promenad och jag åt lite mat. Men mest så vilade jag.
 
Planet som skulle ta mig sista biten till Trinidad var ett par timmar försenat. Planet ingav inte så stort förtroende när vi väl fick gå ombord. Det var litet, ungefär som en vanlig buss. Armstöd hängde löst, det var lappat lite varstans. Vi var sju passagerare. Lagom vi kommit ombord drog det in ett tropiskt åskväder. Det vräkte ner regn och inom några minuter stod hela flygplatsen under några centimeter vatten. Blixtar och muller avlöste varandra. Jag började bli lite fundersam över hur den här flygturen skulle bli.
Piloten rapporterade snart att vi inte fick lyfta på grund av vädret. Det var nog fler än jag som andades ut då. Efter en och en halv timmes väntan i planet hade ovädret dragit bort och vi fick lyfta. 
Flygningen gick sen utmärkt. 
 
När jag sen kom till båten tidigt på onsdagsmorgonen lokal tid hade dörrhandtaget rostat fast så jag kom inte in i båten utan att använda verktyg. Verktygen låg inne i båten så jag sköt upp problemet tills det blivit ljust. Istället la jag mig på däck och sov några timmar. Tur det inte kom något regnväder här.
 
På morgonen fick jag tag i verktyg och kunde ta mig in i båten. Sedan dess har jag ägnat stor del av tiden till att städa ur båten, montera fast vindrodret och bomen som jag tog in i båten i våras. Ankarvinchen har fått ett lager utbytt och är nu monterad på sin plats igen. Nu återstår bottenmålning och lite mer städning innan det är dags för sjösättning. Jag tror dock jag är redo för sjösättning inom några dagar. 
 
Jag återkommer inom kort.
 
 
//Fredrik

Bris på land

 
När jag kom hit till Trinidad ankrade jag i en vik här på nordvästra sidan. Chaguaramas heter det. Sedan var det dags för pappersarbete, Migrationspolisen och tullen tycker det är skojigt med papper. Efter all byråkrati var jag fri nog att kunna ta mig runt här. 
 
Det är en märklig plats det här. Här finns ingen stad eller by. Jag har faktiskt inte sett ett endaste bostadshus här. Det verkar som att om man bor här så bor man på någon  båt.  Och båtar finns det, ankrade i viken, förtöjda vid någon brygga eller ponton och på land. Mängder med båtar på land. Det verkar som att många väljer att ta upp båten här. Det finns flera ställen här som tar upp och förvarar båtar. 
 
Jag har nu gått runt bland de och hittat ett ställe som verkar bra. Häromdagen lyftes Bris upp ur vattnet och stäldes på land. Det är första gången på nästan tre år som Bris är på land. Det kändes lite ovant första nätterna att sova ombord när det inte gungar. 
 
Jag har städat ur båten och förberett den för sommaren. Om allt går som det är tänkt flyger jag hemåt imorgon onsdag. Det känns lite märkligt. Vintern har gått fort.
 
Jag har dock hunnit med en del. Jag har bland mycket annat, träffat kompisar på Graciosa, träffat andra kompisar som bor i grottor på La Gomera, firat jul med grillfest på stranden på El Hierro, varit med om sandstorm i Palmeira på Sal, upplevt karnevlen i Mindelo, sett konstiga djur och inte minst seglat.
 
Jag har seglat nästan 3500 sjömil den här vintern. Dryga 2000 var över Atlanten. Jag är ingen fantast av fotbollssånger, ni vet såna som skrivs iför VM och så. Det finns dock en som är bra. Eller, det är nog snarare bara ett par rader som är bra, men de är desto bättre. Jag tänker att de raderna nog handlar om långsegling. Jag tror att låten är från 1994. Raderna jag tänker på är naturligtvis "Till alla de som korsat Atlanten och visat att det går....." Den tänkte jag på när jag närmade mig Barbados. Seglingen över Atlanten hoppas jag ska få ett eget inlägg här inom en rätt snar framtid. 
 
Här på Trinidad har jag mest ägnat mig åt båten och att få dn på land och i ordning för sommaren. Dock fick jag för mig attjag skulle ta en dag och ta mig iväg och se något annat. Först tänkte jag ta bussen in till stan för att se hur det ser ut där. Sen fick jag tips om en strand med vandringsstigar i skogen runtom.
 
Jag kände mer för en lugn och rofylld skogspromenad så jag frågade en som varit här länge om hur man ta sig dit. Jag frågade också om det fanns några farliga djur.
Man vet att man har seglat en bit hemifrån när svaret på fråga två blir:  "Nej, det är inte så farligt här på norra delen av ön. Här finns bara tre sorters ormar som är dödligt giftiga. Två håller till på marken och en i träden. På södra delen är det lite värre. Där har de även anacondor och aligatorer." Efter det lugnande svaret begav jag mig iväg mot stranden och skogen. Jag tog bara en liten promenad på någon kilometer i skogen. Jag kände mig inte helt lugn även om risken att stöta på orm inte är jättestor. Jag satt sen en stund på stranden och tittade på havet. Det var rogivande. 
 
Här runt båten finns det också djur. Ödlor. En är ca 30 cm lång från huvud till svanstipp. Den är grön, Neongtön, nstan självlysande. Den andra är lite större. Den är nog 70 cm mellan nos och svanstipp. Den är  mörkare grön med tvärrandig svans. Jag vet inte om jag bör vara försiktig med att stoppa ner fötterna allt för näre de. Jag har dock sett att den stora ödlan äter växter så jag tror inte att den vill äta mig. De springer runt här bland båtarna.
För någon vecka sen såg jag en apa på andra sidan vägen. den var nästan svart och klättrade i ett träd. 
 
Nu ska jag göra klart det sista inför imorgon. Jag hoppas på att skriva mer här inom kort igen. 
 
//Fredrik
 
 
 

Norra Trinidad

 

Norra Trinidad

 

Norra Trinidad

 

På promenad på Trinidad

 

Invånare på Barbados

 

Matlagning på Atlanten

 

Mulet på Atlanten

 

Mindelo akteröver, på väg ut över Atlanten

 
 

Trinidad

 
Jag är nu i en vik på nordvästra Trinidad. Seglingen hit var lite besvärlig med vind nästan rakt emot ibland och strom nästan rakt emot ibland. Ibland var det dessutom nästan ingen vind. Nu är jag dock här.
 
Det verkar som att min svenska telefon inte fungerar här. Jag ska se om jag kan skaffa ett lokalt sim-kort så kanske den funkar igen. 
 
Jag ville bar berätta lite kort att jag är här. Jag hoppas på att skriva lite mer inom kort.
 
 
//Fredrik
 
 
 

Jag har upptäckt Amerika

 
Ja Jag har upptäckt Amerika. Jag är väl inte den första som gör det men det var ju å andra sida inte Columbus heller.  Jag upptäckte Amerika igår morse lokal tid. Jag har ankrat i en vik utanför Bridgetown på Barbados. 
 
Seglingen över gick bra. Motvind första natten, nästan ingen vind några dagar på mitten och mycket vind en natt under sista halvan. I övrigt var det bra vindar. Seglingen tog nästan exakt 25 dygn. Jag kommer stanna här några dagar och ta det lugnt, sen fortsätter jag ner mot Trinidad. 
 
Jag hoppas på att kunna uppdatera bloggen inom kort igen och ge er mer information om seglingen och om livet på Barbados.
 
//Fredrik
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0